Hut i Sverige

Jag går längs gatan.

Det är ett djupt hål i trottoaren.

Jag ramlar ned.

Jag är förlorad…Hoppet är ute.

Det är inte mitt fel.

Det tar en evighet att finna vägen upp.

Jag går längs samma gata.

Det är ett djupt hål i trottoaren.

Jag låtsas inte se det.

Jag ramlar ned igen.

Jag kan inte tro att jag är på samma plats.

Men det är inte mitt fel.

Det tar fortfarande lång tid att ta mig upp.

Jag går längs samma gata.

Det är ett djupt hål i trottoaren.

Jag ser att det är där.

Jag ramlar ändå ner… det har blivit en vana.

Jag håller ögonen öppna.

Jag vet var jag är. Det är mitt fel.

Jag tar mig upp omedelbart.

Jag går längs samma gata.

Det är ett djupt hål i trottoaren.

Jag går runt det.

Jag går längs en annan gata.

(Ur den Tibetanska Livs och Dödsboken)